Jag blir inte klok på katter och det är väl inte meningen heller, om man blev klok på dem så vore dom inte så roliga. Nu har vi en gumma här som verkligen har en egen personlighet som till och med för katter är väldigt kul. Hon sätter sig med rumpan mot mig när jag kommer upp på morgonen men hon är inte "sur" eller på något sätt "fientlig" mot mig, hon är bara busig. När jag kommer in i rummet så jamar hon och tittar sig över axeln mot mig men ser ut att ignorera allt jag gör. Hon har full koll, hon ser till och med ut som om hon ler och när jag säger "god morgon stumpan" så hoppar hon runt ett par varv, runt sin egen axel, hon ser ut som om hon fått någon form av frispel och mattan flyger men sen när hon har gjort sin grej så kommer hon fram och söndergosar mina ben och vill inget hellre än att prata och tala om hur natten har varit. Det finns ingen morgon som är den andra lik när man har övervåningen full med katter.